Den tibetanska terriern

En tibetansk terrier är beroendeframkallande. Många som bara skulle ha en enda hund får snabbt en till eller flera. De är helt enkelt så otroligt charmiga, både till utseende och sinne. Virar sig runt ditt lillfinger och ringfinger utan att du märker det förrän det är för sent. 

Det är en fräsch, glad, rolig och nyfiken liten till medelstor intelligent hund med mycket inbyggd humor. Alltid glimten i ögat och full av egenheter. Alltid glad att delta i familjesysslor - en allround hund.

En tibetansk terrier är inte någon terrier överhuvudtaget. 

Ursprunglig var det en liten vall- och sällskapshund, som bodde tillsammans med nomaderna och i klostren i Tibet.

Någon knähund är den inte även om de uppskattar att vare ganska nära sina människor. Man kan också säga att det är en stor hund i en liten hunds kropp, men med ett mera mjukt sinne än de flesta storvuxna raserna.

Rasen är livlig utan att vara stressig och anpassar sig i allmänhet väldigt mycket till familjen. Om du är aktiv är din tibetanska terrier aktiv, om du tar en lugn dag i soffan läggar den sig oftast också bredvid dig.

En tibetansk terrier kommer att vara där familjen är. Det betyder inte, att den inte kan vara ensam. Det kan den, men har du ett heltidsjobb, flera små barn som efterfrågar sitt och är du kanske också upptagen med många andra icke-hundvänliga aktiviteter utanför huset, bör du vänta med att köpa en tibetansk terrier tills livet blir lugnare.

En tibetansk terrier uppskattar inte att bo i ett hus där alla kommer och går flera gånger om dagen. När du kommer hem förväntar de sig att du är hemma och inte går igen inom kort. Eller de förväntar sig att du tar dem med dig.

Om du har möjlighet och har lärt hundan att komma på inkallning tycker den om att springa i naturen, tar sig aldrig långt bort och jaktinstinkten är inte stor.

En tibetansk terrier är inte en ras som är lämplig att förvisa till en hundkoja och bara tas ut när man har tid med det. 

Storleken är perfekt! Med en mankhöjd på normalt mellan 38 och 41 cm är den så stor att den inte ramlar omkull när man klappar den, men är inte heller större än att den till exempel är lätt att resa med och absolut inte större än där finns plats för den i den bästa stolen i vardagsrummet eller vid fotändan av sängen. Båda delarna uppskattar det mycket!

Det är ingen "svår" ras som sådan, men den är "sin egen" på ett bra sätt och har en åsikt om vad den gillar och inte gillar. Den måste kunna se ett syfte med det du ber om den, annars får du et typisk sned blick eller så rycker den på axlarna. 

De gillar lätt vanor, vilket innebär att om du alltid matar klockan 8 och 18 eller alltid går en promenad klockan 10 och 16, kan du vara säker på att de kommer att påminna dig om vad klockan är, så ändra tiderna om du inte vill bli deras slav.

Du kommer snabbt att upptäcka att en tibetansk terrier "försöker lista ut det", att hitta en väg hur den får det som den vill ha det. Så uttrycket "de kloka lurar de mindre kloka" gäller ganska mycket i hanteringen och uppfostran av en tibetansk terrier. Utskällning, glöm det! Den blir inte arg, men den blir kränkt och ledsen. Ta det med det goda, hitta humorn och se det roliga i situationen, så blir du belönad.  

En tibetansk terrier är inte vad man kallar en enmanshund. Den är nöjd med hela sin familj, inkl. små och stora barn, men har man flera små barn räcker tiden vanligvis inte till också att ta hand om en tibetansk terrier. Den är som ett extra barn, behöver ses, tas hand om, vara en del av gemenskapen och vara med där saker händer.

Som uppfödare får man ofta frågan om rasen är bra med barn. Mitt svar brukar vara: De är perfekta med barn, om barnen är bra med hundar och om du som vuxen lär ditt barn hur man interagerar och "läser" hunden. 

För att helt förstå rasen och dess beteende kan det vara bra att veta lite om dess ursprung. Den tibetanska terrier var ursprungligen de tibetanska nomadernas hund. En hund som sov och levde med nomaderna, men också fungerade som vakt- och herdehund. En hund som fäste sig vid sitt folk, men som med tanke på den hårda omgivningen också var tvungen att kunna tänka och agera på egen hand. 100 års uppfödning har inte ändrat mycket på detta. 

Det är definitivt inte en aggressiv ras och den är inte särskilt skällig. Den är varken rädd eller hetsig mot främlingar, men den kastar sig inte i famnen på alla den möter på sin väg och den talar om, när det knackar på dörren. För att den inte ska bli för mycket ensamvarg och för reserverad mot andra än familjen är det viktigt att den får komma sig ut och hälsa på andra människor och andra hundar som valp och unghund. Och den måste uppleva olika miljöer, det vill säga tas in till staden, ut i skog och på strand. Men självklart allt med måtta och i hundens takt.

Tredje gången får du blicken, ta upp den jäkla apport själv om du är så dum att du fortsätter att slänga den. Och om du inte är tillräckligt bra för att stimulera din tibetan så är den riktigt bra på att själv få ljusa idéer. Sist men inte minst är en tibetansk terrier känslig och gillar inte hårda kommandon eller att bli korrigerad då och då. Den blir inte arg; den bara stänger av! Men om du tränar och motiverar med en ljus röst, positivitet, godsaker och massor av beröm, DÅ kommer den att gilla det.

Utmaningen för många nya ägare är pälsvård. Och ja, det är mycket jobb att underhålla pälsen speciellt på unga hundar mellan 7 och 18 månader. Du får påräkna i alla fall att ägna några timmar i veckan till pälsvård, men hitta en uppfödare som är villig att lära dig pälsvård och se tiden du lägger på pälsvård som en bra tid, kanske även som lite meditation.

Rasen fäller inte som korthåriga hundar, så du kommer inte att ha hår i hela huset. Å andra sidan får de långa p¨älsarne in mer smuts. Man kan givetvis välja att klippa hunden, men det är dyrt om man inte kan själv och ärligt talat; om man förut vet, att man inte klarar av den långa päls kan det kanske vara en idé att leta efter en ras utan ganska så mycket päls. Att låta hundens päls tova ihop sig helt är i alla fall ett 'no go'.

Den tibetanska terriern är otroligt smidig redan som valp och uthållig som vuxen. Den är stark och välbyggd utan några överdrifter. Som tur är har uppfödarna inte förändrat rasen mycket sedan den kom till Europa från Tibet i slutet av 1920-talet. 

Den är i allmänhet frisk och veterinärbesök är sällsynta. Som alla renrasiga hundar och för den delen dagens populära rasblandningar har den anlag för vissa ärftliga sjukdomar, men det finns ganska restriktiva regler för avel med den tibetanska terriern vilket gör att det är extremt ovanligt att dessa sjukdomar dyker upp i rasen. En tibetansk terrier lever länge, ofta tills de är 15-16 år.