Hur föder jag upp
När jag för över 30 år sedan bestämde mig för att jag ville avla, visste jag med mig själv att jag ville göra det på ett bra sätt - det vill säga på ett sätt som var idealiskt för mina avelshundar, mina valpar, för rasen som sådan och för mina valpköpare.
Jag köpte mina första renrasiga hundar, två Briards, i mitten av 80-talet i Danmark respektive Frankrike. Den franska uppfödare i de la Porte de Choisy blev snabbt en "idol". Hon visste vad hon ville, hon tog ansvar för sin uppfödning och hade tid för en pratstund både när det gick bra och inte bra. En sådan uppföder måste jag bli, tänkte jag.
Mina tankar om avel.....
En uppfödare har ett pussel att lösa. Och bitarna måste placeras så att hälsa, mentalitet och utseende ger en högre enhet. Och dessutom på ett sådant sätt att man med ett öga bakom säkerställer att man även i framtiden behåller rasens unika egenskaper och ursprungliga typ. För detta ändamål använder uppfödaren stamtavlor och hälsodata på SKK, TTS och på utländska sajter. Vi har ofta även bilder eller har träffat de hundar, som finns i stamtavlan, vi ser på utställningsresultat och vi har kontakter i Sverige och utomlands.
En bra uppfödare har speciell skyldighet att socialisera sina valpar, så att de snabbt bor in sig i sitt nya hem och ger glädje och nöje. Jag tycker också, att man som uppfödare har en skyldighet att följa upp sina valpar efter att de åkt hemifrån. Skyldighet att hålla koll på om valparna utvecklas som man tänkt sig, att de ögonundersöks och kontrolleras för HD och patellaluxation. Skyldighet att utreda och göra sin del för att valp och ägare ska trivas med varandra och valpköparen får hjälp att hantera utmaningar. Vi kan inte – och får inte – kontrollera våra valpköpare, men vi kan göra vårt bästa för både dem, våra valpar och för vår ras.
Mina mål.......
Mina mål är
- att föda upp hundar som kan trivas i en vanlig familj
- att föda upp friska och pigga hundar
- att föda upp hundar, som är precis lika starka, smidiga, smarta och med samma mentalitet som den ursprungliga tibetanska terriern
- att föda upp hundar, som synes i utställningsringen, men som även har en mentalitet, så de klarar av att göre bra ifrån sig på lydnadsträning, agility, perceptionsträning, nosework, rally eller som servicehundar mm.
Mina prioriteringar
När jag väljer mina avelshundar kompromissar jag inte!
Föräldrarna till mina valpar är i princip alltid
- bra och trevliga hundar
- rastypiska välbyggda hundar
- i alla avseende friska hundar
Avelstikar användas tidigast i avel när de är 3 år. För mig är det viktigt att tiken är både fysiskt och mentalt mogen för att bli mamma. Ingen tik över 6 år kommer inte heller att bli parad hos mig.
Hälsomässigt föder jag bara upp med hundar som är HD-fria, det vill säga
hundar som har HD-status A eller B och som är fria från patellaluxation (lösa knäskålar). Och om en av mina hundar har HD B paras den endast med en hund med HD A. Jag har själv haft
hund med HD och det var inte kul för hundan.
Jag föder endast upp med hundar som är DNA testat eller hereditärt är genetisk fri från de ärftliga sjukdomar, det går att testa för. Och om en hund har et gen for en ärftlig sjukdom paras den endast med en hund, som er fri. Så här säkerställer jag att mina valpar inte får någon av de ärftliga sjukdomarna man kan DNA-testa för.
Jag avlar inte med hundar som har allergi eller hundar
som då och då får gå till veterinären för att behandlas för mindre saker.
Jag föder bara upp med hundar som har ett bra sinne. Aldrig med nervösa, mycket reserverade eller aggressiva hundar.
Självklart är jag också uppmärksam på utseendet. Jag vill inte föda upp med extremt vinklade och "övertypade" hundar eller med överpälsade hundar som behöver klippas. Kort och gott vill jag föda upp tibetansk terrier av den typ som föreskrivs av rasstandarden, dvs. Välbyggda naturliga hundar som kan röra sig, som har det typiskt vackra starka huvud och som har en bra stark dubbelpäls. Med andra ord, jag föder upp för att behålla den typ av tibetansk terrier som skulle kunna överleva livet i Tibets hårda natur.
Vissa tycker att utställningstitlar är viktiga. Med all respekt för
utställningar och domare.... Titlar är kul att få, men ställer man ut
tillräckligt länge och på rätt ställen så får de flesta hundar som visas
av en bra utställare en titel förr eller senare. Jag vet vilken
typ av tibetan, jag vill föda upp och hur den ska se ut, så jag jagar
inte titlar. De hundar som blir föräldrar till mina valpar har därför
inte nödvändigtvis så många titlar. Fru Svensson, som inte vill eller har
råd att presentera sin hund på en massa utställningar, men som har en
rastypisk, vacker, bra, frisk och mentalt stark hund, har i min värld en
lika bra hund som den, med många titlar och en sådan hund får gärna bli pappa till mina valpar. Hanar med titlar självklart också 😊
Om man har född upp tillräckligt många kullar upptäcker man att saker och ting inte alltid går som man tänkt sig. Men man kan göra sitt bästa!! Och jag gör, som också de allra flesta seriöse uppfödare av vår ras över hela världen också gör, hela tiden mitt allra bästa.
Jag lägger ner mycket tid på att hålla kontakten till mina valpköpare. Låt oss kalla det KaTaYa's livslånge hotline.